You had it all, men det kastade du bort. Eller ja, vi båda kastade bort det som fanns och nu står jag i ovisshet som skulle kunna ta död på mig. Min egna perfekthet uppnåddes, men priset blev min egna lycka. Inget jag ångrar, jag skulle kunna gå igenom allt en eller flera ggr till för den människans skull. Helt sinnessjukt, men ack så sant.
Just nu vet jag varken ut eller in på mig själv. Jag försöker hitta en rätsida på allt men det går inte. "försök se det positiva" ja, vad skulle det vara? På riktigt, ni vet inte hur det känns, kasnke för er när ni varit med om samma grej, men ni vet inte hur just det här känns.
Jag är halv och det kommer jag vara ett bra tag framöver.
Så jag ber er, ge mig tid för det här är nåt som kommer ta tid, mycket tid.
Och nej, jag mår inte bra, inte alls. Men är det så konstigt?
