För en månad sen så var jag på botten vi exakt den här tiden på dygnet, jag blev precis hämtad av F. Han hade gulligt nog fixat så jag slapp åka runt hela skiten och hämtade mig halvvägs istället :)
För en månad sen, 17:17 (datummässigt 17e, dagmässigt idag) somnade min älskade Myra in. Då hade hela den natten innan och samma dag bara bestått av att allt skulle vara så bra och underbart för henne som helst, och innan vi skulle åka så föll tårarna när vi lekte med fotbollen, one last time liksom. I bilen på väg in så kunde jag inte känna någonting, jag var helt tom inuti.
Vi kom till vetten, fixade alla pappaer och sånt, och den gången är första gången under alla år min hund velat ifrån veterinären, hon ville ut. Men så blev det ju inte..
Väl inne i rummet så fick hon massa godis och köttbullar och vi lekte även med tennisbollen. Hon blev totalt borta redan av den lugnande sprutan dom får innan, och sen gick det fort när hon väl fick avlivningssprutorna.
Sköterskan jag hade bett varit med mig där satt där och vi pratade om alla bra minnen jag hade med Myra, och allt möjligt. Typ hur lycklig hon varit när hon fick använda sin flytväst för första gången osv. När dom sa att hjärtat slutade slå så blev jag så klart otroligt ledsen, men även lättad. Hennes smärta var nu över och hon skulle aldrig mera behöva ha ont. För mig släppte en stor klump i magen.
Alla veterinärer gick och grät, eftersom alla visste och hade behandlat Myra, och mitt i allt sitter jag och är helt lugn, för jag visste att det var det enda rätta.
Trasig och tom gick jag där ifrån med ett tomt koppel i handen.
Och tro mig, mina tårar över det har kommit under den här månaden som hunnit gått under de mest olämpliga tillfällena. Men jag lever, det som inte dödar stärker.
Och för en månad sen så var jag på botten, nu är jag på toppen!
I morgon börjar jag JOBBA, det med F rullar på och han hade rätt i det han sa. Fast jag är bra saknig just nu eftersom idag var det en vecka sen jag såg honom, eller ja, de två senaste dagarna har jag sett han via datorn men det är ju ingen närhet! Ska pussla ihop nån dag så vi kan ses innan vi båda får spunk, haha. Jag håller i alla fall på att förlora mitt vett lite smått ibland utan hans närhet, galet vad jag saknar den!
Nu ska jag fixa allt jag måste inför jobbet i morgon, 7-16, den här bruden kommer vara TRÖTT i morgon kväll så det är väl dags att sova snart om jag ska orka upp i morgon. Fick iaf sova lite längre eftersom Saaras pojkvän skulle köra oss till jobbet i morgon eftersom bussarna lär sula pga all snö (hatar landet ibland) Så allting löser sig liksom, på ett eller annat vis :)
Puss på livet, jag är nog lite kär i det endå!
