Life Is A Bitch!

"Alkohol skadar din hälsa"

Varför kan man inte lyssna på sådant? Denna gång skulle det ha behövts!

Mår pyton idag och vill helst glömma att gårdagen någonsin har existerat.

Resan till fjällen, Ramundberget, var i alla fall toppen. Lite för kallt visa dagar kanske, -42 grader är inte riktigt min grej. Men skidåkningen var kalas bra! Toppen väder när den värsta kylan la sig och liftarna öppnade igen. Åkte inte alltför mycket, fegade ur när det gällde knät. För jag inte ville ha sönder det. Hade kalas skidor! Völkl´s nya för säsongen, sjukt roliga, men kan lova att dom åt benmuskler! Hade jag haft 10 000 över så hade jag lätt köpt med mig dom hem, det kan ju alltind vara bra att ha två par skidor att byta med? :) Vi flög till Röros från Arlanda och åkte sedan två timmar buss innan vi var framme. Skönt att flyga, men tjänar ju liksom lite tid. Men Röros flygplats måste nog vara den minsta lilla flygplats jag sett!

I fjällen så konstaterade jag att det är till Ramundberget jag och Myra ska flytta när jag gått ut skolan. Där skulle både hon och jag trivas, och det är lagomt långt här ifrån.

Kom i alla fall hem från fjällen i torsdags kväll. Då var det sängen som gällde. Upp igen på fredagen och börja packa, igen. Nu var det resan till Norrköping som skulle packas. Kastade ner lite kläder och mötte Sara i stan vid två, åkte buss till Tonys jobb där vi hämtade bilen som skulle ta oss ner till Norrköping. Gjorde en snabb shoppingrunda på Gränby, tankade, åkte mot Norrköping. I Enköping blev vi hungriga, då blev det Donken, det var för övrigt det första, och enda, jag åt den dagen, käkade. Kom på att vi glömt köpa Tranbärsjuice så det gjorde vi i Enköping med. Åkte vidare. Dimman var ju inte alltför rolig att åka i... Väldigt dålig sikt.. Efter att vägen försvunnit i dimman någon mil från Flen så tog vi en liten "panik-paus" i Flen innan vi åkte vidare. Mötte upp Richard och Danne på någon mack och vi åkte till deras lägenhet. Då började vi dricka, klockan var nu åtta. Jag och Sara fixade till oss och blandade grogg. Träffade massa nytt folk den kvällen och natten. Men massa skit hände också.. Så jag vill helst bara glömma den dagen och allt som hände. Sov väl mellan sex och sju på morgonen, så det blev inte mycket sömn.. Vi skrek oss trötta och tvär slocknade båda två, tur det kanske.. Jag åkte från Norrköping i morse vid halv nio. Sara är kvar och åker nog hem i morgon. Jag kom hem halv tolv och mådde då skit kan jag lova. Var full när jag vaknade och blev bakis i bilen på väg hem. Bra där.. Aja, han fick i alla fall ett gott skratt åt mig. Däremot så ligger det viktiga kvar i Norrköping och kommer inte hem förrän i morgon kväll, saker som min plånbok, kamera och massa kläder. Jag var då inte riktigt vid medveetande när jag skulle snabbt kasta hiop mina saker och försöka hitta mitt batteri till telefonen som låg någonstans i Richards rum, men jag hittade det!

När jag kom hem var det sängen och vatten som gällde, mådde inte direkt party kan jag lova.. Halvsov någon timme till slut, åt lite och tog Alvedon sen funkade det bättre. Mår fortfarande lite dåligt, men det beror nog på att jag inte sovit. Kvällen spenderas under täcket, aa, det är nog så det blir. Jag har ingen lust att göra någonting alls...

Det är liksom så svårt att veta, nu är det inte bra lägre, det ser alla. Det går inte, det knakar konstant och tilliten är borta. Vad finns kvar? Jag önskar att det inte var som det var, det är inte roligt.. Men vad är roligt nu för tiden, egentligen? Jag vet ärligt talat inte längre... Förlåt.

Från det ena helvetet till det andra så började ni igen. Jag förstår inte hur ni orkar, hur kan ni sova på nätterna? Nu är ni ännu hemskare än vanligt, vad tjänar det till? Det finns inget kvar längre, det är ord mot ord och det som inte får hända kommer hända. Jag bara vet det. Jag bad aldrig om detta, jag gjorde som jag gjorde för att det blev för jobbigt från min sida, det var aldrig meningen att såra eller göra dig illa. Det lovar jag. Men vad var det som gick snett? Jag försöker inte ens förstå det här längre, då sover man till slut inte på nätterna. Men vad gör väl det? Då slipper man mardrömmarna, som för övrigt kommer vara hemska inatt.. Men det är en vanesak.. Till slut så stänger man bara av allting, kroppen orkar bara till en viss gräns. Nu stänger jag av allt, orken finns liksom inte... Jag är så sjukt förvirrad när det gäller allt och alla, vet knappt ut eller in på någon eller något.

Jag förstår inte vad som har hänt med dig, jag kommer alltid finnas där för dig, oavsett vad som än händer vilket jävla bullshit! Du och jag var en lögn, jag fördrev din tid. Men att du gör som du gör just nu gör mig ledsen... Det gör så sjukt jävla ont allting, varför? Jag gjorde aldrig någonting för att förtjäna detta... Om du bara kunde försöka förstå hur det är att se allting från mitt håll. Hur lätt tror du att det är? Jag sakanr din närhet så jobbigt mycket så du inte kan förstå... Att få krypa ner bredvid dig i sängen och känna din närhet, kan du förstå hur det känns att helt plötsligt bara slitas ifrån allt det? Nej, det du inte. För du hade ju endå flera att använda.

Jag har gett upp det mesta nu. Killar som heter Micke eller Mathias ska jag bara hålla mig undan, för det blir bara problem med dom... Jag har gett upp dig med, jag ger upp dig. Jag orkar inte med dessa bråk längre, det gör för ont. Det är för mycket på samma gång. Han är inte värt det, jag kan lika gärna ge upp honom... För det är ju endå bara massa skitsnack... Jag önskar att jag slapp ge upp honom, för han är en sjukt stor trygghet i mitt liv... Men det går inte, det funkar inte. Ingenting funkar längre. Jag har gett upp hoppet om allt.

Vad jag absolut inte längtar tillbaka till skolan, då kommer det helvetet börja igen, och denna gång är det värre.

Julior är någonting jag inte tycker om!

Har tagit en paus i allt packande nu. Tänk vad mycket saker man måste ha med sig! Skidkläder, skidstrumpor, vantar, skidglasögon, finkläder, kängor, inneskor, badkläder, smycken.... osv.. Just nu känns det som om jag har glömt packa hälften av alla saker. Men tror jag lyckats fått med mig allt, eller ja, i alla fall det viktigaste :) Är väldigt trött på detta snöande nu, tycker att det kan vara nog, men är sjukt pepp på fjällen i morgon! Planet lyfter (för hoppningsvis) klockan 16.00 från Arlanda. Visst är det på ett sätt skönt att flyga upp, men det blir bra mycket mindre packning! När vi tog bilen var det lättare, för då kunade man ta med mycket mera saker och sådant. Blir lite små trisst att inte Myra får följa med upp i år, men hon får det bra med mormor och morfar. Vi hoppas på bra väder i fjällen! Som det ser ut idag, och som det var igår, så vet jag inte om jag kommer kunna åka någonting... :( Knät är svullet som satan, och gör ont som jag vet inte vad. Försöker ta de dumma medicinerna så lite som möjligt, för jag mår verkligen inte bra av dom, men när det var som det var igår så har man mog inget val.. på ett sätt så vill jag att knät ska gå sönder i fjällen, för det skulle vara så otroligt skönt att äntligen få ett slut på dessa smärtor! Men på ett sätt så hoppas jag att det inte går sönder, för då kommer jag itne kunna följa med till Norrköping... :( Eller ställa ut Terror på ett bra tag!

Men men. Vi får helt enkelt se hur detta slutar. Suget efter att åka skidor är sjukt stort och jag kommer åka, även fast jag har förbannat ont. Lite lindat och starka mediciner så funkar allt! (till en viss gräns) ...

Ibland önskar jag att jag vore 30 så dom kunde skära av det som är fel i knät. Nu är jag snart 20, så om jag inte hinner ha händer det självmant innan jag blir 30 så kommer de skära av det då. Jag har redan haft ont i 7 år, 10 till fixar jag inte. Det går inte. Men om jag bara tränar som sjutton så kommer det att gå av, men hur sjukt låter det inte? Doktorer borde man få banka lite vett i ibland! 

Jag är inte alls högprioriterad i ditt liv, det vet jag. Men för en endaste kväll så önskar jag att jag kunde vara det. Snälla? Jag behöver det verkligen.....

Melissa Horn- Lät du henne komma närmre

Hinder- Heartless

Melissa Horn-Lång nätter

Nickelback- Favorite Damdisiase

Nickelback- If Everyone Cared <3 

Nomy- Hjältar, sagan om hur det sket sig 

Känner inte längre för att göra någonting alls. Ser ingen mening med att göra någonting. Allting blir ju endå fel, på ett eller annat sätt. Så varför ens försöka? Det är bara slöseri på icke-existerande energi just nu. 

Jag tycker att du kan bestämma dig nu, sluta upp med ditt hoppande. Kan du ens förstå hur allt detta känns för mig? Att prata med dig, eller att prata om det då visar jag ingenting, men innerst inne så är allting inte så bra som det visas utåt. Att hela tiden leva i en lögn, en förbannad lögn som vi skulle slippa om du bara kunde bestämma dig någon gång. Att hela tiden vakta sin tunga, inte kunna säga det jag vill säga, att dölja sanningen för alla. Det kanske är lätt för dig, men inte lika lätt för mig... Har du tänkt på det någon gång? 

Knas på allting, allt är bara snurrigt. Sånt som jag inte riktigt orkar.. Det ger mig huvudvärk! 

Alla ger mig huvudvärk! 

Allting tar bara onödig ork! 

Kloka ord från en inte alltid lika klok Carro

Varför gör vi som vi gör ibland? Igår hände någonting som gav min en tankeställare.

Vi gick på trottoaren och möter en utvecklingsstörd kille. Jag har precis passerat isen på trottoaren. Han går med små små steg väldigt sakta framåt och skulle inte ha en chans att ta emot sig på något vis eftersom han i båda händerna håller en påse i bröst höjd. Jag tittar på honom och ler, för jag tycker att han ser ut att behöva ett snällt och vänligt leende, och jag får ett glatt leende tillbaka. Jag fortsätter gå men ser honom hela tiden i ögonvrån efter att jag passerat honom och jag inser att han kommer halka på isen och göra sig illa. Istället för att släppa allt det jag har i händerna och ta emot honom så han inte gör sig illa så ser jag i ögonvrån att han faller, rätt ner på sidan i den hårda trottoaren. Som tur var så slog han sig inte, han tappade bara en vante. Men endå, de där hjälplösa tårarna av att vilja vara som alla andra gör ont i mig, rikigt ont. Frågan mig inte varför, det bara är så. Jag har alltid jätte svårt med att möta utvecklingsstörda personer, och att titta dem i ögonen undviker jag helst. Därför att jag tycker att deras ögon om och om igen säger "Jag valde aldrig att bli skapt eller leva så här, jag vill vara som alla andra" Jag får jättedåligt samvete att se dem i ögonen och själv kunna gå helt obehindrat, eller göra vad som helt utan att hela tiden ha en assistent som hjälper mig. 

Efter att han fallit till marken så kastar mamma sig om och ska hjälpa tjejen som han gick med att få han på benen igen. Jag är chockad över att jag inte gjorde någonting, att jag hade kunnat stoppat det. Det hade inte behövt hänt. Jag står kvar och tittar på mamma och är chockad över vad som just hänt. Jag hade kunnat stoppat allting, det hade inte behövt hända, men jag lät det hända. Jag h. ade kunnat vänt mig om och gått bredvid honom bara förbi isen och sett till att han inte ramlade. Jag hade kunnat gjort vad som helst, utom det jag gjorde. Varför? 

Ångesten över det hela kom sakta krypandes, jag hade kunnat stoppa det ekade i mitt huvud.

En helt normal människa hade bara rest sig upp och sedan skyndat vidare. Men han kunde inte, han var tvungen att ha hjälp upp igen och han behöve tröst för att lindra smärtan av att inte vara som alla andra och tankar som varför just jag? 

Efteråt kände jag mig som en usel och vidrig människa. För jag vet att man inte göt så där. Man hjälper de som behöver hjälp. Att alla andra människor bara passerade, lossas som ingenting, som om dom inte sett gör allting ännu värre. Blir det så där när man blir gammal med? Glöms man bort bara för att man blir gammal? Vill folk inte se äldre människor? Kommer människor hjälpa mig när jag blir gammal? Eller kommer de bara passera och lossas som ingenting? Alla är lika mycket värda, oavsett handikapp eller ålder. Alla förtjänar vi samma hjälp oavsett om man är 16 eller 87 och om man har ett handikapp eller ej.

Det här med att bli gammal. Skrämmer mig.

Nya leksaker! :)

Dagens nya leksaker<3

Bara film och batterier, sen blir det lek!

Har som vanligt lyckats med att fastna i Mahjong på datorn, det händer alltför ofta, eller ja, ungefär varje gång jag sätter mig vid datorn. Det blir liksom bara så, jag slipper tänka när jag sitter och spelar det. Det är precis vad både kroppen och huvudet behöver för tillfället. Det är när jag blir trött som jag inte orkar hålla emot allting. Det går jättebra på dagarna, för då är det alltid något som händer, men så här på kvällarna när jag börjar bli trött så spelar det ingen roll hur mycket jag än försöker, det är ingen idé.. Just nu så känner jag att ni måste bort ur mitt liv, fast på samma gång så vill jag inte förlora någon av er. Men just nu skulle det vara ganska skönt att bara glömma det gamla och få börja om ett nytt liv. Ett helt nytt liv. Tänk vad skönt. Nu är det nog som dom säger, jag har nog inget liv längre... Det här är andra helgen i rad som jag bara sitter hemma och ruttnar... Utan busskort och pengar, vad gör man då? Aja, snart är det löning igen. Får lite mera pengar från februari till juni i alla fall. :) Alltid nåt.

Nu ska ajg gå ut med Myra och sen sova!

ItaloBrothers- So small

Tomas Ledin- En del av mitt hjärta

Linkin Park. In the end

Idag är jag en trött flicka. Ville verkligen inte gå upp ur sängen i morse. Fick lite panik i skolan idag när jag insåg att det bara är 4 månader kvar av tvåan? Tiden går alldeles alldeles FÖR fort ibland kan jag lova. Men det här ska gå bra, allting går bra.

Igår var jag, mamma, mormor & morfar på IKEA och handlade lite saker. Jag köpte en lampa som jag ska ha över mitt lilla bord vid sängen, en förvaringslåda att ha under sängen, ljuslyktor, doftljus och en burk att ha ljusen i. Mormor och morfar köpte även en ram som jag håller på att fixa bilder till, ett litet projekt som ni får se när det är klart. :) Hela kvällen igår höll jag på och fixade med ljus, lampan och förvaringslådan. Nu någon dag ska jag rensa ut min garderob. Jag har alldeles för mycket kläder!

Denna helg blir förövrigt lugn men massa pluggande nu sista veckan innan lovet. I morgon kväll, lördag, ska vi till MusikensHus och titta på när min lillebror och hans band, Steel Electric, spelar på en tävling där. Annars blir helgen lugn, det är det enda som är inplanerat. Nästa vecka blir också lugn, ska plugga och försöka vila knät så mycket det går för att slita sönder det i fjällen. Låter sjukt, men så det är. Lovet blir förövrigt väldigt fullt upp för min del.. Söndag v.7 åker vi till fjällen, Ramundberget, kommer hem igen kvällen Torsdag v.8. På fredag morgon/förmiddag åker jag & Saara ner till Norrköping och super hela helgen! ;) Går knät sönder så blir det inget Norrköping för min del. Men det märks hur det blir med den saken^^

Ledig dag

En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för dig. Ja, det är nog så det är helt enkelt.

Allting liksom flyter på riktigt bra just nu, visst är det jobbigare vissa dagar, men va fan. Vi lever bara en gång, varför gräva ner sig i massa skit? Livet är för kort. De minnena jag har kommer jag aldrig glömma bort, för så otroligt roligt som vi hade under den tiden glömmer jag aldrig. Fast det jag sakanr som mest var den månaden som det var vi, alla fyra. Satan så roligt vi hade. :) Det var den bästa tiden i livet, lätt! Det fanns inga problem, inga krav, ni hade inga krav på oss, vi var odödliga. Jag saknar er, för mer störda människor får man leta efter, men jag tror vi var likdana. :p Men jag saknar det, för då levde vi verkligen fullt ut, till 200% och gjorde bara saker vi kände för. Jag vill ha tillbaka den tiden, eller både den tiden och det folket. Nu när vi pratar om det så börjar jag le av att bara tänka på allt skit vi gjorde. För så bra som allting var just då kommer det nog inte bli igen. :p 

Det är mycket man inte förstår sig på måste jag säga.   

Måste säga att veckans bästa hittils är lätt när Saara och jag skulle åka buss till Alunda, två personer kliver på och den ena säger till den andra, " lukta på min hand". Det säger Saara jätte högt. Det jag inte vet är att hon känner den ena av pojkarna.

Men just lukta på min hand-grejen var bäst! Så mycket vi skrattade åt det! Eller ja, jag gjorde. ;)

Denna lediga dag ska jag bara ta det lugnt, baka bröd inför friiluftsdagen i morgon med skolan, ta ut djuren, duscha och sen antagligen åka och träffa Saara & Minii. :)

varför packade du din väska istället för att slåss

Dagens funderingar

Tänk om man för en gångs skull skulle slippa kämpa eller slåss för allting! Det här med att lägga ner energi, som egentligen inte finns, på någoting som är en chansning, som man inte vet hur det slutar. Att lägga ner energi som man egentligen inte har. Allting skulle på ett sätt vara bättre om man slapp kämpa för allt. Och är det någonting som kommer till dig, och du slipper kämpa, så slutar det i alla fall att du får kämpa för att behålla det. På ett sätt skulle det vara bättre att få allting serverat på ett silverfat, men halva grejen är ju att kämpa och vinna, eller hur? Jag har verkligen ingen extra energi att lägga ner på någonting. Livet liksom flyter bara på, vänner kommer, vänner går. So what? De som betyder någonting för mig finns vid min sida. Jag orkar inte lägga ner energi på bråk, på att vara ledsen, på att vara arg eller på att sakna någon. Fast jag egentligen borde det. Men livet går vidare, allting går vidare. Visst, alla gör vi mindre smarta val ibland. Men varför? Jo, på grund av osäkerhet. Alla förtjänar en andra chans, eller hur? På ett eller annat sätt vet ni alla att det är så. Alla gör vi misstag i livet, ett snedsteg är alldeles för lätt att råka göra. Ibland måste man faktiskt svälja sin stolthet och vara den som kommer tillbaka och ber som ursäkt.

Fylle sms är det värsta som finns. Att få ett av dig var den sista människan på jorden som jag trott skulle skicka ett... Vad ville du? Jag vet att du skrev det där bara för att, du menade ingenting med det. Det bar blev så. I nyktert tillstånd så vill du inte ens veta av mig, då är det lite svårt att tro på ett sms som kommer på fyllan. Jag förstår mig inte på dig, men vad gör väl det? Om det var menat att du skulle finnas i mitt lliv så kommer du tillbaka. För i det här fallet var det inte jag som gjorde fel. Jag slåss inte längre för personer som egentligen inte är värda det. Jag har insett att det inte finns någon anledning längre.

5 månader borde ha satt sina spår, eller hur? Jag borde vara arg och ledsen, sakan dig. Men jag känner ingening. Nada. Zero. Noll. Det är lite konstigt faktiskt. Du betydde endå väldigt mycket för mig. Men detta bevisar att det inte finns någon anledning att gå runt och sakna dig. Det var bara inte menat att det skulle vara så. Ibland måste man vara äldre än vad man är och gå vidare. Livet går alltid vidare. Den enda som jag verkligen saknar så otroligt sjukt mycket är underbara, fina bästa Terror! Även fast den hunden har sjukt mycket minnen som påminner om allting så är han det underbaraste som hänt mig. <3

Det är konstigt det där med saknad.

De personerna som sårat mig som värst är de som jag verkligen saknar som mest. Ska det verkligen vara så? Det är mycket man inte förstår sig på, men allting går vidare, allting blir bra. Det finns ett ljus. 

Och just nu orkar jag bara inte direkt med allting. Nu är det fokus på skolan till 120% och fokus på träningen. Jag ahr ju faktiskt lovat att jag ska vara starkare än Alex i december i år. Tror ni att jag lyckas? Jag SKA lyckas. För jag kan. Det vet jag. Om knät bara håller året ut, vilket det inte kommer göra.. Men det går endå. Allting går. Jag har en sjuk tränings abstines nu för tiden. Och jag känner ju endå inte att jag har ont i knät längre, för att det gör så förbannat ont konstant, dygnet runt. Man liksom vänjer sig. Jag känner knappt att jag har ont när tårarna rinner för det gör så ont. Det tror jag inte är så lyckat... Men man är som sagt bara ung och dum en gång i livet!  

Tråkigt, det får katten lida av!

Onsdagen i skolan var, spännande?  Ajaa. Hade formgivning och sen hemgång. hade tråkigt och fick då för mig att träna hunden, som sen slutade med att jag satt och klickertränade min 9 månaders gamla kattunge. Jag klickade in honom och lärde honom sitt. Jäkla pojke på att lära sig snabbt!

Torsdagen ahde vi idrott, pilates, väldigt roligt men jobbigt! Mitt knä höll hela passet till det sista utfallssteget så det small och vek sig. Lyckat! Olle sa ju faktiskt att jag skulle låta bli, men icke! Jag envisades med att göra det! Se så det gick. Tror det var första gången jag visade mig gråtande inför en lärare, rätt spännande. Eller ja, gråtande och gråtande. Tårarana rann utan att jag kunde kontrollera det. Aja, kunde i alla fall inte ta på mig ett par jenas sen eftersom det var sjukt svullet. Försökte överleva smärtorna och resten av dagen. Att du drog det så långt kan jag inte förstå. Gränsen gick där. Aja, vad ska jag säga? Bra att någon är vuxen i alla fall.

Pappa och jag handlade lite på vägen hem, det slutade med att jag fick tre par nya byxor! :D

Kom hem på kvällen och fortsatte att träna katten. Han kan nu sitt namn, sitt, stanna kvar och inkallning, och ligg, ibland. Mammas komentar på detta:

Du borde träffa lite nytt folk. Träffa nya killar. Jag tror att det skulle vara bra för dig.

Så jäkla klockrent!

Idag, fredag så är träningsvärken vidrig! Den är så hemsk så att jag inte känner att jag egentligen har tok-ont i knät! Kanske tor det. :p

Kvällen blir en lugn hemma-slappar-och-vila-kroppen-dag. Välbehövligt! I morgon hoppas jag för hela min värld att jag inte ahr ont! För då är det pilates pass, hemma! Sen blir det ut och äta med familjen och mormor och morfar på kvällen. :) Så helgen stavas CHILL med stora bokstäver!

Old times

Lite glad jag blev! Helt sjukt! Kan inte riktigt fatta att det verkligen är sant! Detta var dagens mest underbara, bästa, alldeles underbara nyhet! Jag är fortfarande i chocktillstånd, har inte riktigt förstått att det är sant. Alla dessa år, 3 år, har jag trott någonting som inte varit sant. Kan någon förstå känslan av att någon som verkligen betydde så sjukt otroligt mycket en dag bara försvann, helt totalt. Jag hörde aldrig från dig igen, och han ville inte berätta vad det var som va fel. Det enda jag någonsin fick veta var att du låg på sjukhuset och skulle opereras igen, och ingen visste om du skulle överleva.. Sen försvann du bara, på någon sekund. Det sista han sa innan han och jag skildes åt var att jag skulle glömma dig, att du fortfarande kämpade för ditt liv, att du inte trodde att han skulle klara det. Efter det så bröts allt, och jag visste inte hur det var med dig längre. Fattar ni känslan? Men du lever! Helt sjukt! Jag kan inte riktigt förstå det... Det är helt sjukt i mina öron.

Det här låter säkert jättekonstigt, men allt kan inte berättas. Jag trodde bara att du aldrig överlevt...

Ibland kan en småsak, världens minsta grej, få ångensten att komma krypandes, och jag vet inte varför. Det är bara så antar jag. Sånt man får leva med, men just att det är småsaker stör jag mig på. Hela min värld är rätt upp och nervänd just nu. Men endå så saknar jag inte det jag egentligen borde sakna. Konstigt det där. Jag borde sakna honom. Jag borde känna någnting. Men icke. Inget. Nada. Noll. Det är som om det aldrig hade existerat, och 5 månader borde vara lite svårare att gå vidare från. Eller så var allting inte som jag trodde hela tiden. Jag vet inte. Jag känner bara att jag inte orkar lägga ner tid på att varken sakna, vara ledsen eller vara arg på någonting längre. Gjort är gjort och kan aldrig göras ogjort helt enkelt. Bara att gilla läget. Det enda jag kan sakna är närheten, din trygga närhet, att ha någon nära på nätterna. Men inget mera, inte dig. Inte alls, ingenting.

Saker och ting är inte alltid som de verkar

You´ve got to fight for a reason, what´s your reason? You never cared...

Du vet inte hur det är att sitta i skiten som jag sitter i just nu. Varför ens hålla på att diskutera någonting som du inte ens är inblandad i? Jag ger upp på dig! Du är osäker, vet du det? Du lever i din dröm värld, en patetisk värld. Och du borde komma tillbaka till verkligheten och inse vad det är som håller på att hända. Tills någon bankat vett i dig så kan du försvinna ur mitt liv. Jag vill inte ha någonting med dig att göra mera.

Vi fann alla sätt att älska. Men ingen väg tillbaka

Vill du förgöra eller skapa?

Man blir behandlad så som man låter sig själv behandlas.

Pearl Jam- I Can Feel It Coming Back Again