Varför gör vi som vi gör ibland? Igår hände någonting som gav min en tankeställare.
Vi gick på trottoaren och möter en utvecklingsstörd kille. Jag har precis passerat isen på trottoaren. Han går med små små steg väldigt sakta framåt och skulle inte ha en chans att ta emot sig på något vis eftersom han i båda händerna håller en påse i bröst höjd. Jag tittar på honom och ler, för jag tycker att han ser ut att behöva ett snällt och vänligt leende, och jag får ett glatt leende tillbaka. Jag fortsätter gå men ser honom hela tiden i ögonvrån efter att jag passerat honom och jag inser att han kommer halka på isen och göra sig illa. Istället för att släppa allt det jag har i händerna och ta emot honom så han inte gör sig illa så ser jag i ögonvrån att han faller, rätt ner på sidan i den hårda trottoaren. Som tur var så slog han sig inte, han tappade bara en vante. Men endå, de där hjälplösa tårarna av att vilja vara som alla andra gör ont i mig, rikigt ont. Frågan mig inte varför, det bara är så. Jag har alltid jätte svårt med att möta utvecklingsstörda personer, och att titta dem i ögonen undviker jag helst. Därför att jag tycker att deras ögon om och om igen säger "Jag valde aldrig att bli skapt eller leva så här, jag vill vara som alla andra" Jag får jättedåligt samvete att se dem i ögonen och själv kunna gå helt obehindrat, eller göra vad som helt utan att hela tiden ha en assistent som hjälper mig.
Efter att han fallit till marken så kastar mamma sig om och ska hjälpa tjejen som han gick med att få han på benen igen. Jag är chockad över att jag inte gjorde någonting, att jag hade kunnat stoppat det. Det hade inte behövt hänt. Jag står kvar och tittar på mamma och är chockad över vad som just hänt. Jag hade kunnat stoppat allting, det hade inte behövt hända, men jag lät det hända. Jag h. ade kunnat vänt mig om och gått bredvid honom bara förbi isen och sett till att han inte ramlade. Jag hade kunnat gjort vad som helst, utom det jag gjorde. Varför?
Ångesten över det hela kom sakta krypandes, jag hade kunnat stoppa det ekade i mitt huvud.
En helt normal människa hade bara rest sig upp och sedan skyndat vidare. Men han kunde inte, han var tvungen att ha hjälp upp igen och han behöve tröst för att lindra smärtan av att inte vara som alla andra och tankar som varför just jag?
Efteråt kände jag mig som en usel och vidrig människa. För jag vet att man inte göt så där. Man hjälper de som behöver hjälp. Att alla andra människor bara passerade, lossas som ingenting, som om dom inte sett gör allting ännu värre. Blir det så där när man blir gammal med? Glöms man bort bara för att man blir gammal? Vill folk inte se äldre människor? Kommer människor hjälpa mig när jag blir gammal? Eller kommer de bara passera och lossas som ingenting? Alla är lika mycket värda, oavsett handikapp eller ålder. Alla förtjänar vi samma hjälp oavsett om man är 16 eller 87 och om man har ett handikapp eller ej.
Det här med att bli gammal. Skrämmer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar