Tänk om man för en gångs skull skulle slippa kämpa eller slåss för allting! Det här med att lägga ner energi, som egentligen inte finns, på någoting som är en chansning, som man inte vet hur det slutar. Att lägga ner energi som man egentligen inte har. Allting skulle på ett sätt vara bättre om man slapp kämpa för allt. Och är det någonting som kommer till dig, och du slipper kämpa, så slutar det i alla fall att du får kämpa för att behålla det. På ett sätt skulle det vara bättre att få allting serverat på ett silverfat, men halva grejen är ju att kämpa och vinna, eller hur? Jag har verkligen ingen extra energi att lägga ner på någonting. Livet liksom flyter bara på, vänner kommer, vänner går. So what? De som betyder någonting för mig finns vid min sida. Jag orkar inte lägga ner energi på bråk, på att vara ledsen, på att vara arg eller på att sakna någon. Fast jag egentligen borde det. Men livet går vidare, allting går vidare. Visst, alla gör vi mindre smarta val ibland. Men varför? Jo, på grund av osäkerhet. Alla förtjänar en andra chans, eller hur? På ett eller annat sätt vet ni alla att det är så. Alla gör vi misstag i livet, ett snedsteg är alldeles för lätt att råka göra. Ibland måste man faktiskt svälja sin stolthet och vara den som kommer tillbaka och ber som ursäkt.
Fylle sms är det värsta som finns. Att få ett av dig var den sista människan på jorden som jag trott skulle skicka ett... Vad ville du? Jag vet att du skrev det där bara för att, du menade ingenting med det. Det bar blev så. I nyktert tillstånd så vill du inte ens veta av mig, då är det lite svårt att tro på ett sms som kommer på fyllan. Jag förstår mig inte på dig, men vad gör väl det? Om det var menat att du skulle finnas i mitt lliv så kommer du tillbaka. För i det här fallet var det inte jag som gjorde fel. Jag slåss inte längre för personer som egentligen inte är värda det. Jag har insett att det inte finns någon anledning längre.
5 månader borde ha satt sina spår, eller hur? Jag borde vara arg och ledsen, sakan dig. Men jag känner ingening. Nada. Zero. Noll. Det är lite konstigt faktiskt. Du betydde endå väldigt mycket för mig. Men detta bevisar att det inte finns någon anledning att gå runt och sakna dig. Det var bara inte menat att det skulle vara så. Ibland måste man vara äldre än vad man är och gå vidare. Livet går alltid vidare. Den enda som jag verkligen saknar så otroligt sjukt mycket är underbara, fina bästa Terror! Även fast den hunden har sjukt mycket minnen som påminner om allting så är han det underbaraste som hänt mig. <3
Det är konstigt det där med saknad.
De personerna som sårat mig som värst är de som jag verkligen saknar som mest. Ska det verkligen vara så? Det är mycket man inte förstår sig på, men allting går vidare, allting blir bra. Det finns ett ljus.
Och just nu orkar jag bara inte direkt med allting. Nu är det fokus på skolan till 120% och fokus på träningen. Jag ahr ju faktiskt lovat att jag ska vara starkare än Alex i december i år. Tror ni att jag lyckas? Jag SKA lyckas. För jag kan. Det vet jag. Om knät bara håller året ut, vilket det inte kommer göra.. Men det går endå. Allting går. Jag har en sjuk tränings abstines nu för tiden. Och jag känner ju endå inte att jag har ont i knät längre, för att det gör så förbannat ont konstant, dygnet runt. Man liksom vänjer sig. Jag känner knappt att jag har ont när tårarna rinner för det gör så ont. Det tror jag inte är så lyckat... Men man är som sagt bara ung och dum en gång i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar