Telephone

Att leka med döden

Min bror sa en gång en väldigt klok sak som jag tills idag trott att jag inte kom ihåg, men idag gjorde jag det. Det han sa var

"Att varje dag gå över vägen, sätta sig på en buss eller i en bil på den här vägen är att leka med döden"

Och han har rätt. Efter det som hände i sommras så har jag alltid det som hände i bakhuvudet, för nästa gång kan det vara jag som sitter i bilen som krockar med en lastbil och dör. Det vet man aldrig. Att vägen är som den är och att det sker mycket olyckor på den vet alla om. Skulle jag få välja själv så skulle jag hellst inte åka på något vis på den vägen. Det räcker efter två riktigt nära döden upplevelser och tre bara nästan nära döden upplevelser. Jag vill inte åka bil, egentligen efter allt, men vad har jag för val? Även fast det nu har gått 10 förbannade månader så släpper det inte, jag är förstörd, för livet. Det enda som skiljer nu från då är att jag nu kan hantera paniken, men det är inte borta. Att sen se att det är 4 km bilkö framför oss, och att innan jag klivit på bussen hem så har det åkt ut 3 ambulanser mot min väg i väldigt hög fart. Att sen ringa hem till lillebror, som har koll på allt som har med olyckor att göra och få veta att det är en personbil som har krockat med en lastbil gjorde inte saken bättre. Sen att det helt plötsligt kommer flera ambulanser från Uppsala som är på väg till olyckan har skett gör det hela ännu läskigare. När de kom hade vi stått stilla i en timme redan.. Då fick jag en klump i magen, för jag vet att det lika gärna hade kunnat vara jag. Just att sätta sig i en bil i trafiken är inte jobbigt eller svårt, men att inte veta vad det är för människor som är ute och kör är skrämmande. De kan köra rattfulla, de kan vara narkotikapåverkade, ha någon sjukdom så de bara svimmar framför ratten eller så kanske de bara vill dö. Det är aldrig riskfritt att åka bil, för nästa gång kan det vara du eller jag som sitter oskyldigt i bilen som den påverkade personen kör, (exempel)

Jag ångrar inte de månaderna jag hade med M, men jag ångrar att det gick så fort som det gjorde. han fick mig att bli rädd i trafiken, men på samma gång var det han som hjälpte mig tillbaka till att kunna sitta i en bil och vara lugn igen. Det jag ångrar är hastigheterna och de näradöden upplevelserna jag fick vara med om. När man helt plötsligt inser att den som kör inte har någon kontroll på bilen, för vi har fått vattenplaning, att vi är 1 dm från att krocka med en stolpe i 150km/h, och att vi var påväg över till det motsatta körfältet där vi mötte en lastbil som kom i en nerförsbacke. Att inse att "nu är det över"  Kännslan när man är helt säker på att man aldrig mera kommer vakna upp igen, att detta kommer bli det sista man någonsin kommer vara med om. Det sista man får vara med om är när lastbilen krossar bilen och samtidigt våra alldeles för unga kroppar som inte har en chans att överleva den krocken, för det hade vi inte gjort. Alldeles för unga hade vi då dött, helt i onödan. Att man aldrig mera kommer få se sin familj, de man älskar, man kommer ryckas bort från alla på bara någon sekund utan att få säga farväl. Sen när man kommit över den lilla räddslan att sen åka i vidirga hastigheter, för just då var det som om vi var odödliga. Vi kunde bara inte dö. Tills en dag, då det faktiskt inte bara nästan hände, utan det hände. Det som kom att förändra mitt liv det närmaste året, hittills. Visst, det gick lite fort hem, men det gör det ju alltid. Att sedan titta upp på vägen och det enda jag hinner tänka är att "det här kommer göra ont" att se bilen framför komma så nära att man vet vad som ska hända och det enda man kan göra är att hoppas på att man överlever den här gången med. Att sen känna den vidriga kraften som blir när två bilar smäller ihop, snurrar bort och sen stannar. Att sedan återfå medvetande och inte veta vad det är som har hänt. Att inse att föraren i bilen jag satt i inte sitter i förarstolen och dörren är öppen. Att bara kunna tänka på mamma i den situationen. Att sen inte komma ut ur bilen för dörren är så intryckt gör inte att chocken elelr paniken släpper. Att sen se att mamma och pappa kommer, att känna osäkerheten släppa. Det blev liksom som en lättnad att dom kom. En kännsla av att bara kunna släppa allt och inte försöka visa för folket där att det gick bra. För det gick inte bra, inte på nåt sätt. När sedan brandmännen kommer framspringades med nackkrage och en filt och sätter mig på marken med orden "rör dig inte". Att sen hamna i ambulansen, att knappt kunna röra kroppen, samtidigt som man känner att tårarna bara bränner innanför ögonlocken. Att sedan få så mycket konstiga mediciner i armen så det slutade göra ont, jag slutade kunna röra mig, jag slutade känna någonting alls. Att sen inte få röra sig alls, på 7 timmar, inte ens ett finger. För det var ingen som visste hur ryggraden såg ut. Att ligga stilla i 7 timmar med tårar som bränner i ögonen, samtidigt som man endå försöker vara stark och inte bryta ihop. Kännslan när doktorn börjar trycka på kotorna och inser att det endå inte var så bra, när doktorn lägger handen på min axel, den smärtan går inte att beskriva. Sen att få säga mitt personnummer en gång i minuten och hela tiden upprepa vad som hänt till en sköterska var hemskt. När jag inte minndes mitt personnummer så såg hon så otroligt orolig ut, hon sprang iväg och då var det enda jag kunde se var taket, och den stora blodfläcken, som jag undrar hur den kom dit. Sen kommer doktorn springandes och dom gör Babinskis tecken på mig, dom kollar hjärnskador så genom att dom drar ett vasst, (eller nåt) föremål under foten för att se hur foten reagerar. Att sen efter att skitröntgenbilderna kommit äntligen få röra på sig, efter 7 timmar stillaliggande. Eller ja, jag fick äntligen gå och kissa, sen insåg jag hur hungrig jag var. Sen la jag med ner igen och sen är minnet borta.

Den dagen var hemsk, jag önskar att det aldrig har hänt, för det har aldrig fått mig att le. Det var den dagen man kan säga att han förstörde mig, mitt liv, mitt psyke. Nu är det bra mycket bättre, men långt ifrån borta helt.

Jag vet inte varför jag skrev det här, men dagens dödsolycka på 288an gjorde mig inte mindre rädd. Det fick mig att tänka tillbaka till då det hände oss.

En dag ska jag bli kvitt det här, en dag ska jag inte vara rädd för att vara i trafiken. En dag ska jag komma över allting. Jag är på god väg nu.

- Carro -