Lite av vad som finns i huvudet på en 19 årig tjej just nu:
Allting händer verkligen på samma gång just nu. Det gör att mycket bara sker av automatik, även fast det inte alltid är det bästa. Vissa av sakerna som sker skulle jag behöva tänka igenom lite innan, men icke. För hela mitt liv går på automatik just nu. Det enda jag har i huvudet är plugg, plugg och plugg. Det som inte är plugg liksom bara sker. Det här är ganska läskigt. För vissa gånger så är man inte på automatik och märker att saker skett som kanske inte skulle ha skett, eller att någon hört av sig och jag accepterat det och börjar prata med den personen igen. Just nu skulle jag behöva fundera igenom en hel del i mitt liv. Vad vill jag, egentligen? Och vad vill dom mig, egentligen? Frågorna är många och svaren väldigt få.. Visst är jag glad över att både Mi och Ma finns i mitt liv nu, men det var lättare när det bara var en av dom. Det snurrar inte till mitt huvud så farligt då.. På ett sätt vill jag inte varken träffa eller prata med någon utav dom, men på samma gång vill jag det. För det finns sjukt mycket minnen med båda pojkarna. Fast om de bara kunde tala om för mig vad de egentligen vill så skulle mitt liv vara mycket lättare. Nu känns det liksom som om dom tävlar om mig.. Det får mig att gå ifrån dom båda två...
Piff och Puff är tillbaka! Så sjukt skönt att det är över nu. För jag fixade inte mitt liv utan henne, inte en dag till. Att bara prata gamla minnen gör att man inser hur förbaskat kul vi har haft en gång i tiden tillsammans. Efter allt hon och jag gjort tillsammans så är det liksom någonting som fattas när den personen inte längre finns vid ens sida. Det är när man förlorar någonting som man inser vad man hade. Fast även detta snurrar till mitt lilla huvud just nu... För det finns så otroligt många personer som ogillar detta... Visst, det är vårat val, men att känna sig hatad är inte kul.. Även fast du kanske inte bryr dig så är det någonting jag tycker är jätte jobbigt innerst inne.. Fast det blir nog bättre snart.
Hela den här pojkvän och förhållande grejen gör mig knäpp nu. Att ha två svansar efter sig gör ju inte direkt saken bättre... Jag får liksom ingen tid för mig själv längre.. Jag får ingen tid till att tänka. Och den här gångn skulle jag behöva lite utrymme, jag behöver inte två jag-vet-inte-vad-jag-ska-kalla-dom som hela tiden är efter mig och frågar massor hela tiden så fort jag råkar nämna någons namn. Det är inte roligt längre, kan ni förstå det? Och varför kan ni inte bara inse att ett nej är ett nej? Detta gör mig bara ännu mera osäker.. Så nu vet jag inte längre vad jag vill.
Du får mig att känna mig bortglömd, utraderad ur hans liv.. Det känns verkligen skit vill jag lova.. Och det värsta är att jag inte kan göra någonting alls för att stoppa det, jag kan bara stå bredvid och se på, och samtidigt minnas varje stund jag hade med honom. Det känns verkligen förjävligt, eftersom det en gång var han som höll mig vid liv känndes det som efter allt som hände. Den lilla fick mig att vilja fortsätta. Nu känner jag mig, ja, jag vet inte. Oönskad.
Hur mycket jag än försöker så kan jag verkligen inte förstå mig på dig, jag vill, men kan inte. Först är vi vänner, sen är vi inte det, sen är vi det, sen duger ajg bara ibland, sen är vi vänner, sen är vi helt plötsligt inte det sen är vi det igen osv... Hur svårt är det bara att bestämma sig? Så svårt är det inte tycker jag.. Antingen vill man vara någons vän eller så vill man inte det. Bestäm dig.
Jag är trött på skitsnack, lögner och att folk får bakom vänners ryggar. Från och med nu är det enda jag vill höra är Sanningen och inget annnat. Sanningen är inte så svår att berätta, eller hur? För det är ju sanningen. Jag förståt inte riktigt varför det ska vara så svårt att säga den, igentligen.. Det enda jag vill ha är sanningen, det har jag alltid velat.
Varje "spalt" handlar om en person, en person är inte med två gånger.
Om 29 dagar slutar skolan, det innebär att vi har typ 19 skoldagar kvar? I alla fall nåt liknande. Skolan ger mig just nu ångest. Det är mycket att göra! Det ska bli så skänt att få sommarlov, men på samma gång är det ångestladdat över att säga så.. Hinner jag klart med allt innan lovat? Jag vill gärna försöka ha ett liv, men icke. Det får jag tydligen inte ha.. Det är som när jag ska sova, man är så trött så man knappt kan hålla ögonen öppna. Då kommer man på att det är en sak man glömt göra eller ett prov som kommer snart som man helt glömt bort, hoppsan, så var den nattens sömn förstörd. Det slutar med att man tänker på skolan, blir stressad, kan inte sova, blir stressad över att man inte kan sova och sen blir det hela en ond cirkel. Det slutar med att man somnar för att kroppen är utmattad, inte längre trött utan helt utmattad. Hur normalt är det egentligen? Ska det verkligen vara så här? Jag blir trött av att bara tänka på allt, så jag låter bli det.
Jag vill ha mitt liv tillbaka. Livet, var är du...?
- Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar