Varnar för ett långt och inte så överdrivet positivt inlägg. Jag måste bara få skirva av mig.
Du var otrogen framför mina ögon, endå såg jag inte vad du gjorde mot mig. Jag köpte hela tiden dina förbannade lögner, hela tiden, varje gång. Tills en dag det var så uppenbart att du ljög för mig, då jag själv hade tagit reda på sanningen för någonting känndes fel. Den dagen du ljög och jag visste sanningen var det ett faktum att det skulle ta slut mellan oss. Innerst inne visste jag om att det var så, men jag ville så gärna att det skulle funka mellan oss så jag såg bara allt bra. Hur dum får man vara ibland? Din pojkvän är otrogen framför dina ögon, så öppet att om du bara ser den sanna personen han var så skulle du snabbt se att han bedrog dig. Detta gör att jag hatar mig själv nåt enormt, jag hade kunnat konfronterat dig då. Nu är det för sent och jag kan egentligen inte ens vara arg på dig för det. Grejen är nog att vi endå inte hade det så bra. Visst, jag älskade dig, men vad spelade det för roll för dig? Antagligen ingenting... Du förändrade mig, till en person jag egentligen inte ville vara. Du kunde inte acceptera mig för den jag var. Så ska det inte vara i ett förhållande.
Det är mycket av allt det du gjort mot mig som jag inte förstår mig på, eller försöker förstå mig på. Det är liksom ingen idé. Det jag skulle vilja veta är sanningen och bara sanningen. Jag är inte arg längre, jag bara ber om sanningen för att slippa grubbla sönder vissa nätter, fortfarande. Varför du gör som du gör mot mig nu skiter jag i. Jag har ingen kraft till att orka försöka förstå minsta lilla ens. I mina ögon kommer du alltid att vara ett äckligt otroget as, men jag kommer alltid tycka om dig. Kan lova att jag väldigt ofta hatar mig själv för att jag känner så här. Jag önskar att det skulle kunna vara lättare att stå emot dig, men ett samtal räcker. Sen är jag lika fast igen. Fan vad jag hatar att jag älskar dig!
Egentligen så vet jag inte vad det var som hände mellan oss den där kvällen. Jag var ärlig och du gjorde ditt val, du gick från mig. Fine för mig. Det känndes så otroligt tomt och ensamt, men eftersom det otrogna aset fanns i mitt liv så var det inte så mycket jag tänkte på det. Fast jag kan tycka att efter 5 månader så borde man sakna en människa. Icke, inte jag inte. Lagom känslokall jag kännde mig då när jag insåg att jag inte saknade den personen som hjälpt mig upp på fötterna igen, som stått ut med mitt gråtande nätterna igenom, med mina aggressioner som jag tog ut på den stackars pojken. Jag blev helt chockad när han började höra av sig igen, men nu vet jag ju varför, och jag har ingen aning om vad jag vill.
Fine att folk vill bry sig, men det finns gränser. Jag står inför ett val mellan två helt sjukt underbara killar och jag kan inte få båda två, det bara är så. Då är inte inte rätt för en tredje kille som jag trott bryr sig börjar stöta på mig. Det är fan inte okej. Tycker inte han att det räcker som det är redan? Tror han att jag ska välja han bara för att jag råka må lite dåligt? Kom igen liksom! Jag uppskattar att folk bryr sig, men ska det stötas på mig så behöver ni inte ens bry er, okej? Spela inte på att jag mår dåligt, då slutar det bara med att jag ignorerar er. Hårda ord, men sanningen svider.
Jag fick mycket att göra i skolan och du blir arg på mig bara för det? Hallå, hut tänker du?! Du måste förstå att jag måste prioritera skolan först. Allt annat är inte acceptabelt, är det så svårt att förstå? Du gör mig trött på allt, tror du att jag tycker att det är kul? Jag ställer upp för dig, men vad fan får jag tillbaka? Ett slag i ansiktet... Den dagen du bättrat dig, den dagen är du välkommen in i mitt liv igen.
Du gör mig så förbannat arg så jag bara vill slå sönder någonting. Du får mig att tro att du bryr dig, när du på samma gång snackar så otroligt mycket skit bakom min rygg. Vad ska det vara bra för? Du sabbar bara för mig, du får mig att tro att alla killar är falska as. Du vet vad jag gått igenom, och att göra så här mot mig är inte det bästa du kan göra. Jag har insett att jag är bra mycket bättre än dig. För jag snackar inte skit som folk som är mina vänner. Eller ja, jag är nog inte din vän. Du använder bara mig för att kunna snacka ännu mera skit om mig och allt som händer. Thaks for acting like you cared...
Jag stör mig på dig. Du är äcklig och störande. Du pratar när ingen tilltalar dig. Jag bara känner att hela jag skakar av illska när du pratar. Ibland önskar jag att du bara för en gångs skulle kunnde hålla din käft stängd!
Den människan som ger mig störst problem i livet är jag själv. Dettan kan verkligen göra mig tokig. Det kan gör att hela jag skakar och bara inte vill mera, jag vill bara slå sönder mina knogar mot ett träd, typ. Om jag bara kunde tänka till, för en endaste gång så skulle mitt liv vara bra mycket lättare. Eller om jag lärde mig att lyssna på en viss människa, då skulle mitt liv också vara lättare.
Slut på detta ogillandet, men jag var bara tvungen.
- C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar