Jag känner för att kräkas på dig! Du är patetisk, vet du det? Förstör mitt liv och jag lovar lilla gumman att jag kan förstöra ditt ännu mera. Vågar du riskera någonting?

Jag har ingenting att be om ursäkt för, eller egentligen så har jag det. Du vet bara inte om det, och så ska det förbli. Men det var inte jag som gjorde fel. Så som du gjorde mot mig gör man bara inte.. Jag klandrar dig inte, för det var inte ditt fel. Du kunde inte veta. Och jag sakanr dig som fan, det kan jag inte förneka, det är så det är. Men jag tänker inte komma tillbaka, inte denna gången. Om jag nu är så viktig i ditt liv som du sagt de senaste 5 månaderna så är det fakstiskt du som får be om förlåtelse för det du gjort. Visst för det ont så in åt helvete att göra så här.. Men om jag verkligen betyder så mycket som du sagt så kommer du tillbaka, annars vet jag att det bara var tomma ord, en lögn. Som allt nu för tiden. Alla lever vi i en lögn... Mer eller mindre.

Dig. Du. Han.

Gissa om jag saknat dig! 

Det är fel

Det känns så jävla bra

Det känns för jävla bra

Men samtidigt vet jag inte hur mycket sanning det ligger i det hela

Mer närhetskrävande människa får man leta efter just nu. Av att bara ha Saara liggandes på min mage under kvällen igår fick mig lugn över natten, hur stört är inte det?

Hud mot hud, hur stort kan begäret bli? Hur långt kan det gå? Just nu skulle jag utan problem kunna krypa under skinnet på någon, och jag skulle endå inte vara tillräckligt nära...