Minusgraderna ger oss en känsla av att våga hoppas lite.

Yes, så som överskriften säger är det.
Vintern och minusgraderna gör att ett svagt hopp börjar smyga sig fram. Ett hopp om att det ska vara bra hela vintern, men det är ett svagt hopp, men endå hopp som medför lite glädje dagligen.
Myra är ju kvalster allergiker, hushålls och förråds kvalster, vilket gör att hon i princip är allergisk mot sin mat, sina fällar damm osv. Diagnosen kallas Atopi och går inte att bota, bara lindra med olika hjälpmedel.
En gång i månaden får hon en spruta som innehåller de kvalsterna hon är allergisk mot, hon ska bli immun mot de är tanken. Hon har fått sprutorna sen i Februari, alltså i 9 månader.
Jag kan säga att sprutorna hjälper, till viss del, dom tar bort den värsta klådan, men hon kliar fortfarande variga sår på sig själv..
Det man kan hjälpa henne med, utöver sprutorna är:
Ge kortison
Tillsätta fettsyror, omega 3 osv i maten
Bada med allergi schampon

Problemet är ju att för det första så hjälper kortisonet, Medrol, otroligt bra mot klådan och även den troliga artrosen ((som ligger nära i släkten)) men problemet är att hon antagligen börjar få bukspottkörtelinflammation igen, och den här gången kan dom inte rädda nåt.
Fettsyror får jag inte ge henne alls, hon får endast äta sin mat, helst ska hon ju äta kokat viltkött men det funkar inte det heller..
Jag badar henne med allergi schampon och det lindrar lite.

Kvalsterna dör vid minusgrader så vintern brukar vara en bra tid, eller en bra tid för klådan. Men stelheten i tassarna blir värre samtidigt. Pannkaka är vad det är.
Men vi tar varje dag som den kommer och vi vågar inte hoppas alltför mycket. Snart har kg inget kortison kvar alls så då får tiden ta ut sin rätt helt enkelt. Visst det är jätte jobbigt, men nån stans måste man inse att det faktiskt inte går längre. Det finns inget nån kan göra nu.
Vi njuter av tiden vi har helt enkelt! :)



Myra <3