Remember me? I was your friend when you were single

Oppa!

Yes yes. En gång, one oppon a time och hela den visan. Det är typ så det känns, eller det kanske till och med är så det är? Ja, vem vet? Inte jag iaf!
Det är ju klart att livet rullar på och så. Ledsen är jag inte, för det blev som det blev. Men hela grejen med att inte ha just den personen, som man delat så mycket minnen med, bara ett samtal bort och dela alla dom sjuka sakerna med som dyker upp i huvudet med. Och veta att den personen inte dömmer dig saknar jag.
Visst är det kanske bådas fel att det blev som det blev, men om man ser det så här: Inget varar ju för alltid så varför deppa sönder?
En gång var du min bästa vän och jag saknar dig.

Annars alla glada där ute så rullar livet på bra nu! Jag är gladare än någonsin och börjar få ordning på mig själv och sånt. :)

Och en sak till. Alltså, vad tror du? Att jag ska lämna det jag har som är så galet bra för det som inte var bra nån stans? Aldrig!!
Han har visat mig att alla människor inte är onda, att det finns genomsnälla människor där ute som bara vill ens bästa. Helt sjukt att jag inte sett det förr. Han har visat mig en helt ny värld, och jag vill inte gå tillbaka till nåt gammalt skit. Jag vill leva i nuet och njuta av det livet jag lever nu.
Så låt mig vara. Vårat kapitel kommer jag aldrig öppna igen, jag limmade ihop dom sidorna för att aldrig kunna öppna de såren igen!